Förlåt för att det blev så konstigt med textstorleken och färgerna i det förra kapitlet! Vi ska försöka att fixa till det. Hoppas att det gick att läsa ändå... / Brunetten och Blondi! <3<3

"Rebecca! Can you take over here for a minute?" sa Lucy. Hon lät väldigt arg. "Åh nej, hoppas att det inte är mig hon är arg på!" Tänkte jag och gick osäkert ut ur köket.
När jag kom ut i caféet möttes jag av en väldigt arg Lucy och bakom henne stod en lång, smal tjej.
Om jag vore henne skulle jag vara rätt så orolig nu, tänkte jag när jag sedan tog över kassan."
_________________________________________________________________________________

Rebeccas perspektiv-

Det var Sandra som hade kommit, jag hörde röster inifrån köket medan jag tog emot kunderna:

Jag tänkte efter, jag kände ju inte henne. Men när hon ändå frågade så kunde man ju inte säga nej. Hon verkade ju inte vara värsta psykfallet... Till slut så bestämde jag mig för att hoppa på.
''Of course!'' Jag log stort och hon log tillbaka.
På väg in till själva ''London'' pratade vi om allt och inget. Jag berättade att jag kom från Sverige och hon sa att hon hade varit där en gång förut. 
''It was really nice! Cute boys and stuff, you know!'' sa hon och jag skrattade.
''So there are no cute guys here ,or what do you mean?'' frågade jag henne och log.
''Of course there are! But we have more hot guys!'' svarade hon och skrattade. Vi hade nu kommit in i själva stan och här gick det massor av människor på gatorna. Många gick lättklädda och bar solglasögon. Endel hade till och med blivit lite solbrända. ''Redan? Bäst att jag ligger i då!'' tänkte jag för mig själv. När jag gick där och dagdrömde om hur jag skulle bli brun så avbröt Sandra mig och frågade:
''So, you've been partying here yet?'' 
''No, I came here yesterday. So it has not been time to.'' svarade jag.
''Okay, then you have to come tonight!''
''What?'' frågade jag. Party på en onsdag? Bjöd hon med mig?
''Tonight it's party time, you have to come!'' sa hon som om det var världens självklaraste grej.
''If you do not want to stay home alone...'' sa hon sedan ironiskt och visste att jag skulle haka på.
''But we're going to work tomorrow!'' protesterade jag, hade hon helt glömt bort det?
''You're such a mom!'' utbrast hon. Då insåg jag, jag är i London, jag är 17 år,det är sommar, Sandra här är snäll och bjuder med mig på fest. Fast hon inte känner mig. Varför ska jag vara tråkig och sitta hemma när jag kan hitta på något kul?
''Okay then!'' sa jag sen och hon log stort.
''Great! We meet here at eight o'clock!'' Sa hon glatt och stannade sedan upp.
''Do you have something to wear?'' frågade hon mig, jag fortsatte gå och sa sedan högt till henne:
''Of course I have! I'm from Sweden!'' Sandra la armarna i kors över bröstet och frågade undrande:
''And what is so special about that?''

"Yes!" Hon fick lov att ropa för att jag skulle höra vad hon sa. Det hade just spelats "I Want" med One Direction, jag tycker att dom är riktigt bra och vem tycker inte att dom är himla snygga, haha! Men jag är inte som min ena kompis-ett "hyperfan" som gillar dom över allt annat. Det var från henne som jag visste vilka det var. Nu började en riktig "House music" låt och det var flera som gick ut på dansgolvet, inklusive jag och Sandra.

"I hope you have a good time here! Here you go!" Hon gav mig en liten nyckel och vi sa "Hejdå".
När hon gått satte jag mig på sängen, jag hade landat med planet tidigt imorse och klockan var bara halv fem, men jag var ändå trött och la mig ner föratt vila lite...
___________________________________________________________________________________________

Rebeccas perspektiv-

När jag vaknade tog jag upp min iPhone ur fickan och kollade hur mycket klockan var. 17:09. Jag hoppade upp ur sängen så plötsligt att jag fick lite ont i huvudet och såg stjärnor, så jag satte mig ner igen tills det gått över och gick sedan upp mot köket. 
När jag kom in i köket öppnade jag kylskåpet, som självklart var tomt. Jag var ju tvungen att gå och köpa någonting, magen kurrade , och jag behövde ju frukost till imorgon, och såklart middag för ikväll. Eller ja, middag för nu. 
Jag gick till hallen och satte på mig mina vita converse, som inte var så jättevita längre, om man kan säga så... Jag tog också på mig min ljusa jeansjacka ifall att det skulle vara lite kyligt ute.
 
När jag kom ut ur huset kom jag på att jag hade sett nått slags snabbköp längre upp på gatan från taxin. Jag tittade mig omkring men såg inget som kunde vara en mataffär. Då började jag gå uppför gatan, åt det hållet jag hade sett affären. "Någon gång måste jag ju hitta den." tänkte jag medan jag gick. Solen sken men det var ganska blåsigt, så det var tur att jag hade tagit på mig en jacka.
När jag hade kommit upp till gatans "slut" såg jag det lilla matstället jag sett från taxin. Det såg fräscht ut och liknade en snyggare version av Lidl, med en färgglad skylt där det stog: SUPERMARKET
med stora bokstäver. Jag gick in och såg att det var större än jag hade förväntat mig. Det var inte så mycket människor där och hyllorna stod inte så nära varandra som dem brukar göra i Sverige.
''Wow, jag älskar Storbritanniens mataffärer!'' tänkte jag för mig själv och flinade åt mig själv. Jag tänkte efter. Jag kanske inte behövde köpa så jättemycket idag. Det kan jag göra imorgon efter jobbet. Jag tog då en korg och började handla. 
 
När jag sedan kom ut i friska luften hade jag två påsar med mig. Jag hade handlat frukost och någon slags pasta carbonara som man bara kunde värma på i mikron så var det klart.
När jag var på väg hem såg jag en muskulös kille med kortklippt, svart hår springa förbi på andra sidan av den smala vägen, han mötte min blick och log lite lätt. Jag log tillbaka och tittade sedan bort. Jag skrattade lite för mig själv. Sedan undrade jag hur jag skulle hitta vägen till Café Gulliver där jag skulle sommarjobba under tiden jag var här.

Rebeccas perspektiv-

''Om tio minuter landar planet på Heathrow flygplats i London! In ten minutes, the plane will land at Heathrow airport in London!'' hördes det ur högtalarna. Jag la ner tidningen i väskan och läste ännu en gång på lappen som adressen till min lägenhet stod på.

''Är du nervös?'' frågade damen bredvid mig. Vi hade pratat med varandra under resan. Jag hade berättat om mitt sommarjobb, och den centrala lägenheten som jag skulle bo i.

Jag nickade ivrigt åt henne och hon log.

''Det kommer att gå över! Alla i Storbritannien är så underbart trevliga! Du kommer att trivas på direkten!'' Hon slog till mig lite busigt på armen och jag skrattade lite lätt. ''Aj!'' tänkte jag medan jag strök mig försiktigt på stället där hon hade slagit till mig, jag ville inte antyda att det hade gjort ont. Damen hade för en stund sedan berättat att hon ofta reste runt om i Storbritannien på somrarna och att hon kände London bättre än sin egen bakficka. Efter en stund plingade det till i flygplanet och ''säkerhetsbältsknappen'' tändes. Jag satte på mig säkerhetsbältet och jag hörde hur många andra också gjorde det. Cirka två minuter senare så informerade piloten på både svenska och engelska att det var dags för landning. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur planet närmade sig landningsbanan.

Inne på flygplatsen var det fullpackat med folk. Det var barn som grät, gamla farbröder och tanter som virrigt vandrade runt och letade efter rätt gate, folk som hade bråttom, eller helt vanliga människor som man inte lade märke till, som inte hade bråttom, var ledsna eller borttappade någonstans. Jag hade nyss hämtat bagaget och var på väg mot utgången. Det var mycket trängsel vid dörrarna och jag blev knuffad av nån som kom i full fart bakifrån. När jag återfått balansen försökte jag se efter personen fast den var redan borta i vimlet av människor.

Jag lyckades ta mig ut och ställa mig i kön till taxierna. Som tur var, så stod det inte så jättemycket folk där. När ''min'' taxi kom så klev chauffören ut ur bilen och jag gick fram till honom.

Han gick och öppnade bagageluckan och jag slängde in min väska. Jag satte mig sedan i bilen och började rota i väskan efter lappen.

''Where can I take you miss?'' frågade han artigt, och jag log mot honom.

Jag gav honom sedan lappen med adressen,och han nickade.

''Let's go then!''

Under resan var det tyst och jag såg ut över den vackra staden. När taxin stannade framför ett stort tegelhus tog jag fram min plånbok och betalade chauffören, innan jag steg ut och tog min väska.
När taxin åkt iväg gick jag mot dom stora dörrarna och in i den lilla ''entrén''.

Där inne väntade en kvinna i kanske 40 års åldern, och jag förstod att det måste vara hon som jag skulle få nyckeln av. Hon log ett stort vitt leende mot mig.

''Hi! Are you Rebecca?'' frågade hon artigt med ett vänligt leende och tittade undrande på mig. Gud vad alla är trevliga här, tänkte jag.

''Yes, I am! Have you been waiting for long?'' frågade jag. Hon skakade på huvudet och tog sedan upp sin väska som stod på disken hon stod lutad mot.

''Let's go up to the apartment!'' sa hon glatt och började gå mot hissen. Jag följde efter henne in i den och såg att hon tryckte på 7:an. Sjunde våningen... Det låter bra, tänkte jag medan vi åkte upp.

När hissen stannade klev vi ut i en ljus  korridor med 4 dörrar på varje sida. Hon gick mot en av de mörkbruna dörrarna, och pekade på siffran som stod på dörren: 53. Jag memorerade i huvudet, våning 7, dörr 53.

Hon låste upp dörren och innan hon öppnade sa hon:

''You will love this place!''

Hon gav mig sedan nyckeln och öppnade dörren.

Rummet var ljust och öppet. Det var en smal hall som ledde ut till ett större vardagsrum. När jag tagit av mig skorna gick jag raka vägen in och kollade in det som nu skulle bli mitt hem under sommaren. En svart soffa, en TV och en liten bokhylla var de ända möblerna i rummet men det var fint ändå. TV:n satt mitt emot soffan och brevid den stog bokhyllan. På vänstrer sida av soffan fanns det en dörr som stog öppen och ledde in i köket. Jag gick in och kollade runt i rummet. Det var bänkar och en kyl och frys på den högra sidan av rummet och i mitten av rummet stog ett runt litet matbord med tre stolar runt. Hela rummet var vitt och blev att se ljust och öppet ut och på den vänstra väggen fanns ett stort fönster. Jag vände mig om och såg att kvinnan hade följt med mig in i rummet och kollade på mig med stora ögon.
"The bedroom is over here..." sa hon och ledde ut mig till vardagsrummet igen. Hon gick och öppnade en dörr som låg alldeles brevid. Jag gick med henne in i sovrummet, det var stort och det fanns en stor garderob i hörnet längst in i rummet. En dubbelsäng låg i mitten av rummet och det fanns också ett skrivbord.
"What do you think?" frågade kvinnan med samma leende hon haft när jag först kom, varmt och mjukt.
"It's amazing! Should I sign somewhere?"
"Yes please. I have the papers here." Hon öppnade sin väska och tog fram ett litet häfte som hon gav till mig.
"Thank you."sa jag och tog emot häftet och började läsa. Det stog inget intressant och jag kollade bara lite längre för att det skulle se ut som att jag brydde mig mer än vad jag gjorde. Jag skrev på och gav henne sedan några papper jag hade i väskan. Hon tittade snabbt igenom allt och sa:
"I hope you have a good time here! Here you go!" Hon gav mig en liten nyckel och vi sa Hejdå.
När hon gått satte jag mig på sängen, klockan var bara halv fem, men jag var ändå trött och la mig ner för att vila lite...

Hej, vi är två tjejer som ska börja skriva One Direction noveller på den här sidan! Vi hoppas att ni kommer att gilla dom och stannar och läser. Vi kommer att skriva de första kapitlerna tillsammans men sedan ska vi göra så att vi skriver ur varsitt perspektiv! Om ni gillar eller vill föreslå något vi kan göra bättre så kommentera!

Lite info om novellen:

Rebecca Andersson är 17 år och ska spendera sommarlovet i London, och såklart har ju hennes föräldrar skaffat ett sommarjobb åt henne på ett café, annars skulle hon ''inte fått åka'', enligt sin pappa. Hon blir snabbt vän med en annan anställd på caféet , den nittonåriga,slarviga,lata,coola och chilliga Sandra Jones. Sandra blir en nära vän under vistelsen i London.

Vi lägger strax upp det första kapitlet.

// Brunetten & blondinen! <3